Varför kan man säga?
Men det är så jobbigt, varje morgon tar det en till tre timmar innan jag har fått på mej kläderna, när medicin intagits blir jag helt utslagen fram till sex, sjutiden på em. då börjar jag kunna ta tag i saker, som bäddning och plocka med kläder, som ligger här och där, plocka undan på diskbänken in i diskmaskin. så vet jag det blir lika i morgon med osv. Alla mina aktiviteter,, som jag hade 3 - 4 varje vecka har jag helt fått lagt på hyllan, försöker ta mej till Bokcirkeln ibland, men måste ta flexlinjen eftersom benen inte lyder hjärnan när jag vill gå. Det har nu gått fem månader och jag har blivit en hussittare i allra högsta grad. Testcykeln står på balkongen så den har jag börjat trampa lite på och hantlar till händer och armar, men det tar emot jag måste tvinga mej till allt. Nu när det börjar bli varmare ska jag börja gå runt huset och öka på efter hand så jag får opp min kondition. Det värsta med kortisonet är ja att jag sväller på ben och fötter och ansiktet är runt, som en boll, vilket jag lider mycket av, utseendet är ju helt förändrat men jag får leva med det tyvärr. Jag får tänka på allt roligt jag haft och kanske kommer den tid tillbaka.